Sockrets väg till Europa

Sötman före sockret

Sötman före sockret

I årtusenden har vi, både i Europa och i resten av världen, tyckt om den söta smaken. Innan sockret blev känt åt våra förfäder exempelvis honung och dadlar, som de också använde att söta maten med. Det visar skrifter och reliefer från gamla kultursamhällen runt Medelhavet.
 
Honung är det äldsta sötningsmedel vi känner till. Det vet vi för att man i de spanska Arãna-grottorna har hittat 12 000 år gamla grottmålningar som föreställer kvinnor i färd med att samla in honung. Kvinnorna använde honungen till bakning, som vi också gör i dag, och för att framställa mjöd och till att rengöra sår. Den första formen av honung som våra förfäder använde var vildhonung – hämtad från de vilda binas bon. Senare kom man på att hålla bin i bikupor – som vi gör i dag.
 
Trots att sockret kom till Europa omkring år 1100 var det inte förrän på 1700-talet som socker blev allmän egendom. Till dess var det förbehållet de rika som använde det både till att söta maten och som medicin.

 

Sockerröret härstammar från öar i Stilla havet

Den första växt som man utvann socker ifrån var sockerröret (saccharum officinarum). De grässorter som sockerröret har utvecklats ifrån härstammar från några små öar i Stilla havet – bland annat Polynesien och Melanesien. Experter kan spåra grässorterna 10 000 till 15 000 år tillbaka. De transporterades från de små öarna till Indonesien, Indien och Kina för ungefär 8000 år sedan. De ursprungliga grässorterna finns inte mer. De sockerrör som odlas idag kan bli upp till sex meter höga. De växer i tropiskt och subtropiskt klimat. Eftersom sockerrören kräver mycket vatten och värme kan de endast växa i södra delen av Europa, till exempel i Spanien, Madeira och Portugal. Världens största producenter av socker från sockerrör är Brasilien, Kuba, Indien, Filippinerna och Mexiko.
 
Hur utnyttjade befolkningen rörens söta innehåll när de inte kände till de metoder för sockerframställning som vi använder i dag? Indierna pressade ut den något grumliga saften från rören eller sög på dem som på en slickepinne – vilket fortfarande förekommer i många länder. Senare kom man på att koka sockersaften från rören till kristaller och därmed framställde man en sorts fast socker.
 
Sockerrör

"Rör som bildar honung utan bin"

En berättelse säger att det var Alexander den store som förde sockerrören – eller i vart fall historien om dem – med sig hem till Grekland efter ett erövringståg i Indien. Hans amiral, Nearchos, kom ungefär 300 år f Kr seglande från Persiska viken genom floden Indus där sockerrören stod sida vid sida och svajade i vinden. Nearchos sträckte sig efter ett av rören och smakade på det, varefter han utbröt: "Indiska rör som bildar honung utan bin."
 
Araberna förde sockret till västra delen av Medelhavsområdet. De odlade sockerrör i södra Spanien och på Sicilien sedan de hade besatt dessa områden. På medeltiden var Venedig Europas viktigaste importör och exportör av socker. Råsockret importerades från Indien och raffinerades i Venedig innan det exporterades till övriga Europa.
 

Det vita guldet

Socker var mycket dyrt och gick under namnet "det vita guldet". De förmögna lagrade faktiskt socker som en form av sparande.
 
En historia berättar om en biskop som under många år köpte socker av portugisiska köpmän och sparade det på sin kammare. Då han dog fördelades hans ägodelar mellan munkarna i klostret. Sockret skulle också fördelas och munkarna smakade förväntansfullt på det – men blev något förvridna i ansiktet. Den söta smak som de förväntade sig var besk och inte särskilt behaglig. De visste inte att sockret hade fraktats på kamelrygg genom Egypten. Under transporten hade sockret sugit åt sig kamelens svett, vilket gav den obehagliga smaken. Sockret var värdelöst när det inte längre var sött.
 

Stigande sockerproduktion

Sockerproduktionen ökade i slutet av 1400-talet då de upptäcktsresande tog sockerrören med sig längre söderut. Henrik Sjöfararen förde dem till exempel från Sicilien till Kreta. Själva utvinningen av saft utfördes med hjälp av en handpress. Senare gick man över till att använda en kvarn som drogs av djur och till sist utvann man saften med hjälp av vattenkraft.
 

Kolonierna och odling av socker

Det var Columbus som under sin resa upptäckte att Karibien hade perfekt klimat för odling av sockerrör. Han hade fått kännedom om odlingen på Madeira och tog sockerrören med sig till Amerika och Västindien där de planterades och odlades på stora plantager. Råsockret transporterades tillbaka till Europa där det raffinerades och såldes. Den stigande produktionen gjorde under åren framöver socker till en mer allmän handelsvara som inte bara var förbehållen den rika överklassen.

 

Kolonierna och odling av socker

 

Under 1600-talet hade de flesta europeiska länderna kolonier runt om i världen så att de själva kunde odla sockerrör. En mer beklaglig del av sockerhistorien är att arbetskraften på sockerrörsodlingarna bestod av slavar som fraktades till kolonierna från Afrika.
 

Övergången till sockerbetor

Under Napoleonkrigen (1803-1815) spärrade Napoleon handelsvägarna över haven så att råsockret inte kunde importeras med fartyg. I Europa började man därför att söka efter en ersättning för sockerrören. Man kom då på att det var möjligt att utvinna socker från sockerbetor. Sockerinnehållet i betorna var dock vid den tiden mycket beskedligt, vilket innebar att sockerpriserna steg.
 
När krigen var slut och fransmännen inte längre blockerade handelsvägarna fick vi rörsocker igen. Därmed blev produktionen av betsocker överflödig. Det varade emellertid endast tills slaveriet upphörde och den billiga arbetskraften försvann omkring 1850 – och rörsockerpriserna steg på nytt. Men vid den tiden hade man utvecklat sockerbetan så att dess sockerinnehåll var detsamma som sockerrörets. Ett helt nytt kapitel av sockrets historia i Europa kunde börja.
 
Över hälften av det socker som i dag produceras i världen kommer dock fortfarande från sockerrör.